Elisabeth Asbrink

Ekstern Skribent

En gång träffade jag Ingvar Kamprad. Det var i augusti 2010 på IKEA:s huvudkontor i Älmhult (adress Ikeagatan). Jag skrev på boken om hans närmaste vän, Otto Ullman – den judiske flykting som blev dräng hos familjen Kamprad under kriget – och hade bett om ett möte. När vi hälsat tog Ingvar ett vant tag om midjan, som om vi stod på dansbanan och kurvorna skulle kontrolleras. Sedan satte vi oss, min bandspelare slogs på och en intervju på 2,5 timmar drog igång.

Den som kliver av tåget vid Älmhult station kan välja mellan två gångbroar. Den ena leder till själva staden där runt 10 000 invånare bor. Den andra leder till Ikea. Närmare bestämt Ikea hotell, Ikea Tillsammans, Ikea of Sweden, Ikea Museum, Ikea Communications, IKEA.se och Ikea Test Lab. På museet blandas designhistoria med familjefoton. Ikeas roll som stilbildande folkrörelse kan inte nog understrykas.

På nittiotalet kom två avslöjanden kring Ingvar Kamprads engagemang i Per Engdahls antisemitiska fasciströrelse.

Men också i berättelsen om Ikea finns två vägar att gå. Den ena är ljus och enastående: en ung man från enkla förhållanden men med affärssinne utöver det vanliga skapar ett imperium; framgångssagan. Huvudpersonen begår visserligen ett och annat misstag, men det gör honom bara mänsklig och en än mer en kär symbol för det svenska.

Den andra utgår från Kamprads uppväxt i en Hitlerälskande familj som invandrat från Sudet-Tyskland, där både hans farmor och hans far var nazister, hans långa engagemang i den svenska fasciströrelsen samt ett medlemskap i nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling. Båda berättelser är lika sanna.

På nittiotalet kom två avslöjanden kring Ingvar Kamprads engagemang i Per Engdahls antisemitiska fasciströrelse. Uppmärksamheten blev stor men blåste snabbt över. Varumärket var så starkt att inget tycktes rubba det. Men efter min intervju med Kamprad grävde jag vidare och det visade sig finnas mer. I SÄPO:s arkiv i Riksarkivet fann jag hans akt från 1943, döpt till ”P.M angående: Nazist” och rödstämplat med ordet HEMLIG.

Ikea marknadsför Sverige som marknadsför Ikea, och så blir nationen och företaget till bilder av varandra på samma gång som deras respektive självbilder växer.

Den då 17-årige Ingvar Kamprad var medlem nr 4014 i Svensk Socialistisk Samling (SSS), det hårdföra svenska nazistpartiet. Allmänna säkerhetstjänsten hade bevakat honom i åtminstone åtta månader, beslagtagit hans brev och läst. I november 1942 skrev han att han värvat ”en del kamrater” till SSS och att han inte försakar något tillfälle att arbeta för rörelsen. Promemorian om breven inkom till Stockholms kriminalavdelning, 6:e roteln, den 6 juli 1943. Sex dagar senare föddes Ikea. Den 12 juli 1943 skickade Ingvar Kamprad in en ansökan om att registrera företaget som handelsrörelse till länsstyrelsens kansli i Växjö. Det hela kunde börja.

Ingvar Kamprad har blivit till symbol för den drivne smålänningen, den listige trendföljaren, den starke och entusiasmerande ledaren; den som ger den konsumerande massan vad massan vill ha. Han är en förebild och en spegelbild. Det fungerar fint också på nationsnivå. Ikea marknadsför Sverige som marknadsför Ikea, och så blir nationen och företaget till bilder av varandra på samma gång som deras respektive självbilder växer. Kanske var det därför mina uppgifter om hans medlemskap i nazistpartiet väckte större uppmärksamhet utomlands än i Sverige?

2011 rapporterade hela världen om hans medlemskap i det svenska nazistpartiet. Den globalt skadliga publiciteten gick inte att hejda. Men efter en månad svarade koncernledningen med en rekordstor donation till FN på nära 400 miljoner kronor: den största enskilda gåva som FN:s flyktingorgan UNHCR någonsin tagit emot. Den dåliga nyheten bleknade i ljuset av den stora gåvan.

”Det finns ingen motsättning för mig. Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”

Vem var Ingvar Kamprad? Hur kunde han vara lojal med fascistledaren Per Engdahl, vara medlem i nazistpartiet SSS och samtidigt älska sin vän och närmaste man de första IKEA-åren, Otto Ullman? Otto, vars föräldrar mördades i Auschwitz? När jag pressade Kamprad vid intervjun fick jag till slut ett chockerande svar:

”Det finns ingen motsättning för mig. Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”

Det hela förblir en gåta. Sedan min intervju har varken jag eller någon annan fått möjlighet att fråga om hans medlemskap i SSS eller hans hyllning till Per Engdahl. På Ikea museum nämns att Ingvars farmor stod mycket nära sitt barnbarn, samt att hon såg Hitler som Tysklands framtid. Inget mer. Vare sig på Ikeas hemsida eller på wikipedia nämns uppgifterna om SSS. På så sätt fortsätter bilden av Kamprad och bilden av Sverige reflekteras i varandra, utan skugga, utan skamligheter och utan behov av att göra upp med sitt arv.

Elisabeth Åsbrink har givit ut två böcker i Norge; Og træerne står stadig i Wienerwald där historien om Kamprad och Otto Ullman skildras och 1947 Da vår verden ble til där hon granskar fascistledaren Per Engdahl och beskriver sin egen familjehistoria. Båda böcker är utgivna på Spartacus förlag.